Rondane
1996
Första gången i Rondane
    Onsdag 11/9 - Söndag 15/8 2009

Efter två små vandringar vid Grövelsjön var vi nu mogna för lite "riktiga" fjäll. Fjällgänget var nu utökat till en kvartett, två tältlag.

När vi kom fram Otta och började köra upp mot Rondane, mötte vi bilar ned snö på. När vi kom fram till parkeringsplatsen, varifrån man måste gå resten av vägen fram till Rondvassbu, vräkte snön ner. Snötäcket hade redn hunnit bli decimeterdjupt.

Vi kämpade oss genom snön som fortsatte att vräka ner. Efter halvannan timma mötte vi norsk tjej som bogserades av en schäferhund.

Hon hälsade glatt och sade: -Nejmen kommer det påsketurister !   Innebörden av detta har väl ännu inte tillfullo klarnat för oss arma svenskegutter.    

Framkomna till Rondvassbu fjellstasjon informerades vi välvilligt och uthålligt av en ung tunnklädd man. Vi beslöt att stanna och "övervintra" den kommande natten.

Vi värmde Claes´ utsökta köttgryta, ute i en trappa, drack lite whisky samt en värmande kaffegök.

Vi samtalade på britannesiska med en stackars ensam ung tysk. (Han frågade om sjön utanför var en fjord)

Vi påträffar ensamvandrande unga tyskar nästan varje år.

   

Jörgen anger riktningen för nye medlemmen i gänget. Dessvärre fick vi aldrig någon riktig ordning på honom, han dricker fortfarande punch....

   

Efter en komplicerad beslutsprocess beslöto vi att gå till Björnhollia Fjellstasjon.

Det snöade fortfarande en smula och vinden hade tilltagit kraftigt. Det blev tungt att gå i snön, vandrings- käpparna användes som tentakler för att undersöka var stenar och bäckar befann sig.

Snön rök och motvinden piskade i våra ansikten men humöret var gott.

Som vanligt; efter första backen måste kläderna anpassas till den stigande kroppstemperaturen.

   
Conrad ser frusen ut, men det är inget mot vad han ska bli; han glömmer att sätta i proppen i det uppblåsbara ligg-underlägget. Han ligger följande natt således direkt på snön...

   

Småningom närmade vi oss Björnhollia och Fransson uttryckte önskemål om att därstädes få rasta någon timma och torka ursura skor och strumpor i torkrum. Men övriga hade fått nog av civilisation och begynte att leta tältplats.

Någon timma senare hittades en mycket bra plats som faktiskt låg i lä från stormen. Snön skottades undan, tält restes och mamma scan värmdes.  Ett litet samkväm hölls, vi drack kaffe och whiskey (punsch för Claes).

Vandringsdag 3 blev, beroende på vädret, ett återtåg genom den dystra Illmandalen. Vi slog läger på en fin, högt belägen plats vid Fremre Illmantjärn och satte våra förhoppningar till den sista dagen.

   
Och se, det blev kanonväder.
Tuppen Conrad gol; Til Tops, Til Tops !

Dimman ligger kvar över Gudbrandsdalen, över dimman börjar Jotunheimens toppar dyka upp, alltefter som vi kliver högre.


Komna en bit upp på berget insåg vi att vi var tvungna att klättra ner några hundra meter för att komma till leden mot Rondanes högsta berg, Rondslottet (2178 m.ö.h.)
Vi hade gått fel.

Leden vi följde förde oss mot Storronden (2138 m.ö.h.) Vi avstod från att klättra ned utan fortsatte mot Storrondens topp .

   
Ett evighetsklivande vidtog, i snöpudrat stenskravel och bland stenhällar som liknade trappor för jättar.
Till slut gormade någon att han såg toppröset. Toppen var ganska stor och bestod av stora skifferhällar med djupa glipor emellan. På ena sidan sköt dessa hällar ut som ett överhäng över ett stup på uppskattningsvis 700 mtr. Dessa hällar kunde fungera som vippbrädor och hade, enligt uppgift, dräpt en norsk guide för några år sedan.

   

Medan vi gick där och studerade vyer och stup hade en norsk klättergutt kommit upp till oss. Han var iklädd knäbyxor och bestefars ullstrumpor. Han klädde av sig (genomsvett) och lade en klipphäll tillrätta mot toppröset och kröp ner i sin sovsäck.
En halvtimma senare kom hans tre kamrater upp och undrade varför han så våldsamt forcerat klättringen mot toppen.
Det hela var uppenbarligen ett slags macho-show med sovsäcken och allt.
Han tillstod att det var meningslöst när fyra svenskar redan nått toppen före honom, varav den fetaste gick med putmage och rökte ciga retter.

   

Lunchsoppan kokas på smält snö. Det tog en evig  tid och förbrukade väldiga mängder träsprit.

   

Det här var väl ett sånt tillfälle då livet är som bäst, och som man aldrig glömmer känslan av.

   

Ska man gå upp på bergen i Rondane får man bära med sig allt vatten man behöver. Det visste vi inte 1996.

Jörgen äter snö.

   
Upp och hoppa Jörgen !
nu är det dags för Friskis & Svettis !

   
 Böj å sträck !!!

   
Ingen trodde oss när vi kom hem solbrända och berättade om vilket sketväder vi haft.

   
Tillbaka i Rondvassbu.
Den mesta snön har redan smält.

Tebakers