Juvasshytta ligger på 1850 mtrs höjd intill en smältvattenssjö. Det regnade lätt och det var mörkt och dystert. Landskapet bestod av vassa frostsprängda stenar, vi tyckte det var ett beklämmande ställe.  Vi fick ett fyrbäddsrum av en sur och ointresserad dinosaurie.  Huset, som var gammalt och timrat,  hade tagit mycke stryk av det bistra klimatet. Allt var snett och golven lutade, så efter bara en Whisky blev det som lustiga huset.

Vi tog en kvällspromenad bort till en skidanläggning som är öppen för slalomfjantar hela sommaren.

Herr Conradsson firade semestern med att bjuda på vino spumante.

Herr Conradsson skrämde sina kamrater mitt i natten när han skulle tömma nattblåsan, den sneda och extremt knarriga dörren, skrek värre än i det värsta spökhus.

 En kvart före turens avgång kl. 10, gick vi ned för att anmäla oss och betala. Dinosaurien var emellertid helt ointresserad av oss, och när till slut Fransson höll upp pengarna under hennes näsborrar blev han avspisad. Det fanns inte plats för oss, gruppen var för stor. Då frågade Fransson guiden och han sa att det var OK. att vi följde med. Konfronterad med detta argument accepterade äntligen dinosaurien att ta emot avgiften.

Guiden var lustigt nog exakt som man skulle föreställa sig en norsk fjällförare. Hurtig, käck och förtroendeingivande.  Han hade ett västnorskt uttal. Han tilltalade gruppen med utropet ”Folkens” och han sade ”dette ar viktugt”

I toppstugan var det fika som gällde, föraren stod bakom en disk och serverade kaffe och saft. Hällqvist käkade råa morötter. Luften i stugan ångade av fukt och kamerorna var iskalla, således immade linsen omedelbart igen och omöjliggjorde all fotografering. En  desperat norska försökte värma sin kamera på kaminen...

Utanför lät det som om det gick godståg runt knutarna, det var stormen som tilltog. Slutligen tog föraren till orda och sade att vi alla skulle vara påklädda och marschklara inom 5 minuter. Det var mycket viktugt att vi alla gick i samlad tropp så att vi inte förlorade någon i snöstormen. Sikten var cirka 5-10 m.  Alla spår hade sopats igen och vi sjönk ner till knäna i snön.  Första biten åkte vi kana i väldig fart. Wilhelmsson golvade en person som hade sämre glid.

Spiterstulen
 

Återkomna till fjällstationen startade vår demokratiska process, hvad göra nu ?  Conradsson ville åka till Spiterstulen och resten av oss velade, så det blev som han ville. Vädret var verkligen vidrigt, hård vind och regn. Vid Spiterstulen fanns inga 4-bäddsrum så det blev två 2-bädds. De kostade 170 NOK per person och var ungefär 2 kv. mtr. , d.v.s. Hilton-pris 170 kr/kv. m.  

Spiterstulen

Det finns inga matlagningsmöjligheter på norska fjällstationer, så en viss villrådighet utbröt beträffande dagens stora mål.  Hällqvist hade varit utan mat sen morötterna på Galdhöpiggen och var väl nära kravallstadiet. Göteborgsteamet gick till matsalen och käkade. Kinnagubbarna stannade i sin garderob och käkade frystorkat, tillrett runt knuten i stormen, av en hjältemodig  Wilhelmsson.

 Så slutade denna långa roliga dag, med en lång varm dusch och en gnutta whiskey (alt. Punsch)

På morgonen var vädret fortfarande rysligt. Vi packade ihop och bestämde oss för att köra ner till Besseggen och invänta väder för att gå upp.
Vi gick ner för att betala våra NOK 170/kv. m.   Om damen i Juvashytta var från Carbontiden så var väl denne herrn i receptionen från undre jura. Det tog lite tid.

Till slut kom vi iväg. Vi stannade vid en liten bonnsåg där det fanns tak över huvudet, för att käka frukost.  Kinnagubbarna käkade pyttipanna och pilsner kl. 9 på morgonen. Det var gott. Hällqvist tog det som de inte orkade äta upp, Han säger nog aldrig nej till extra förplägnad.

Schas på er !

Himlen klarnade mer och mer, en flock lavskrikor gjorde oss sällskap, till Kinnagubbarnas stora begeistring. Wilhelmsson hittade ett halvt hoprasat gammalt torrdass som gick att använda. Han syntes tydligt där inne. Stora kossor kom och slickade på Conrads bilrutor.

Den positivt tänkande Conrad tyckte att vi skulle försöka hinna med båten till Besseggen samma dag, Båtens avgångstid var 11.15 och vi var långt borta. Conrad pinade Fårrden lite extra och tamefan vi anlände bokstavligen i sista minuten kl. 11.15, panikpackade för dagstur och kom med båten. Det fanns inga platser kvar för oss så vi fick stå hela resan, 35 min, det var ganska kraftig sjögång.

Båten utgick från en plats som heter Gjendesheim och gick till en fjällstation vid namn Memurubu. Där börjar leden rakt upp på fjället.

Vinden var fortfarande mycket frisk men himlen var klar och vi hade god utsikt över Jotunheimen, det var helt underbart. Efter ett par timmar rastade vi och kokade frystorkat på en liten klipphylla med svindelvy över sjön Gjende.  ”Ska vi rasta här !?”  sade Wilhelmsson.

När vi kommit upp så började snön fara i den starka vinden. Vi hade vinden i ryggen och hade således inga besvär med detta. Vi mötte tre jenter som just kommit upp och som skulle få en helvetesvandring med snön piskande i sina ansikten. 

Vi kom upp till toppen 1725 mtr och kunde lustigt nog se ned genom små luckor i molnen, precis som vid flygning.  Hällqvist och Conradsson bråkade om huruvida de vita prickarna där nere var husvagnar eller foderbalar. ”Alla husvagnar är inte vita” sa Hällqvist. ”JO DET ÄR DOM !!!!!!” sa Conradsson och han hade rätt.

Alla hytter var opptatt nere på campingen så vi tältade, till Conradssons stora förtjusning. Han lämnade inte tältet vare sig för att duscha eller laga mat i campingköket.

 Om aftonen blev det avrundning med samkväm i Conradssons tält.  Vi intog jordnötter och Kaffegök (även Hellqvist)  Vi voro alla helt överens om att G-pigg 2000 hade varit en mycket lyckat och givande. Ingen hade ont och ingen hade ens fått skoskav. (Fransson)